Fysisk smärta är ingenting mot var den psykiska smärtan är. 

Varje gång jag tänker på dig trycker det i hjärtat.
Det är som någon tar ett stort stenblock och håller fast det där.
Det är samma sak när någon nämner ditt namn eller
tar upp ett minne där du är med.
Och de flesta minnen jag har är du med i.  
Varje gång så är jag på gränsen att bryta ihop. 
Jag kan ligga vaken i min säng i timmar och inte bry mig om
att dagen och livet försvinner för att jag inte har dig vid min sida.

Du var den som jag skulle resa med.
Du var den som jag skulle berätta för att Han är den rätte.
Du var den som skulle vara mamma till dom barnen mina barn skulle leka med.
Du var den som jag skulle sitta tillsammans med på verandan i gungstolar när vi blev pensionärer
och säga att det va bättre förr. 

Mitt misstag gjorde allt fel. 
om jag kunde spola tillbaka och göra om allt hade jag gjort det utan att tveka. 
Jag gjorde så att allt som en gång kunde varit aldrig kommer att bli.

Jag saknar dig min vän.      


Jag ber om ursäkt för denna men jag behöver att någon ser denna. Jag kommer ta ner den i veckan igen men jag hoppas bara att någon kan förstå mig och inte dömma.