För några nätter sen hade jag en dröm. Och på ett sätt hoppas jag att det var framtiden.

Jag skulle gifta mig. Min familj hjälpte mig med min klänning och så gick jag in i salen där jag skulle gifta mig. Jag har pappa på ena sidan "walking me down the Aisle" Och i mitten i "kyrkan" så var det en korsning gjorda av bänkarna och där bänkarna började igen stod morfar och såg på mig jag stannade, då sa han "Du ska inte gå ensam genom ditt liv Amanda"
Jag kommer ihåg att jag titta på honom undrande och titta samtidigt bakom mig som jag sa "Men jag är ju inte....ensam (Pappa var inte kvar ingen var kvar bakom mig jag var helt ensam) 
Morfar log mot mig och vände sitt ansitkte mot höger. 
Jag följde honom med blicken och ur mörkret kom den en man. Jag har aldrig sätt honom förut men han var klädd i bröllops frack (brudgrumme kläder) 
Han hade stora fina ögon och han log mot mig som om jag var det finaste i världen. Den stunden undrade jag vem han var och så sa han.
"Hej Amanda" Och då kom det som en våg, en våg av kärlek som jag aldrig känt förut. För nån. Det var Han. Den mannen som jag skulle spendera mitt liv med. 
Han kommer mot mig och jag sträcker mig efter honom då vänder han sig om och går han försvinner... men dyker upp längst fram där vi ska vigas. Så den vägen fram till honom går jag själv. När jag kommer fram tar jag hans händer och ler. Jag är varm i hela kroppen och överlycklig.
Då säger prästen. "Amanda tar du denna man Filip...
Så vaknar jag upp och vill inget annat än att somna om igen.    

Det känns som om den här drömmen skulle vara verklighet för känslorna var starka.
Vad tycker ni om min dröm?